"Malin"

"Det var sex år sedan, jag kan inte förstå att det har gått så lång tid. Sex år? Man kan ju tro att jag borde ha ”kommit över det” vid det här laget. Men så är inte fallet. Kanske gör jag det aldrig. Jag var 16 år ung och jag var nog väldigt naiv, jag litade på folk. Idag ser jag på dom flesta, i alla fall främmande män, med misstro.

Jag som sextonåring hade, likt många andra unga flickor, äldre vänner. Helgen kom och vi ville ut på krogen. Som den enda minderårig var jag lite tveksam om huruvida jag skulle komma in eller inte, men jag blev övertalad. Planen var att vi skulle prova olika krogar, tillslut skulle det bli nått ställa där dom missade att kolla mitt legitimation. Vi hade våra förhoppningar på en specifik krog där det var ett musikaliskt uppträdande som vi gärna ville se. Men jag blev nekad inträde dit. Vi provade en annan, och på tredje försöket kom jag in! Så där satt jag på en liten folktom krog med äldre vänner, drack cider och kände mig vuxen. Dom beklagade en del över uppträdandet dom skulle missa på den första krogen, så jag försäkrade dom att det var okej, dom kunde gå dit och lyssna och komma tillbaka sedan, jag kunde stanna där på den lilla krogen så länge, så dom gick.

Jag satt kvar och drack, och beställde en ny, och en ny och en ny. Jag satt i baren och kom att samtala med bartendern som också var ägaren till krogen. Han frågade mig varför jag inte följde med mina vänner. Jag sa att det inte var min musikstil. Vilket var en lögn. Han beklagade sig över att det uppträdandet snodde hans kunder. Vilket verkade stämma. Det var bara jag och kanske 4-5 stycken till. Men det dög åt mig, jag var ju 16 år och fick dricka alkohol på krogen! Han såg ut att vara 45 eller 50 år och hade en blå skjorta. Han var ungefär lika gammal som min pappa. Hans dotter var där och skötte kassan. Jag pratade med henne med, hon var 19 år och äldre än mig. Jag minns att vi pratade studier. När vi pratade studier var det en yngre servitör som deltog i samtalsämnet. Han såg ut att vara 25 eller 30 år, kort och ganska liten, mörkt hår och bruna ögon.

Som alla studerande 16 åringar hade jag inte så mycket pengar, dom började ta slut och jag var vid det här laget väldigt full. Den yngre servitören bjöd mig på en cider, sen en till och en till medan samtalet fortskred. ”Strunta i pengarna” sade han när jag erbjöd mig att betala mitt dricka. Barägaren bjöd mig också på en cigarrett, jag sa att jag hade egna, men han envisades. Jag vet att jag borde ha blivit misstänksam. Men som jag sa var jag naiv, för att inte tala om väldigt påverkad av alkoholen. Jag hade även blivit drogad. Men det visste jag ju inte förens mitt blodprov ifrån polisundersökningen kommit. Jag såg hur barägaren gav servitören ett par nycklar medans dom pratade lågmält i köket. Jag gick då på toaletten. När jag vinglade ut därifrån stod den yngre servitören där och tog mig i armkrok. Han förklarade att dom hade så dåligt med kunder så dom skulle stänga. Jag tittade mig omkring och såg att alla hade gått! Det var bara jag kvar. Jag skrattade och svarade ”Ja, det har ni verkligen” Han följde med mig ut, fortfarande i armkrok och ledde mig till vänster. ”Jag ska hitåt” sa jag och pekade åt höger ”jag ska möta mina vänner”. ”Vi kan ta sällskap en bit” svarade han ”åt det här hållet”. Jag kan än idag inte fatta att jag följde med, och jag kommer nog alltid att hata mig själv för att jag gjorde det. Men alkoholen gjorde sitt för att påverka mitt omdöme, för att inte tala om det dom spetsat mina cider med. Vi gick bara några meter och jag upptäckte att jag hade svårigheter att gå, och att stå. Helst av allt ville jag ligga ner. Ligga ner och sova. Vi kom fram till en källartrapp och han ledde mig ner. ”Jag ska nog möta mina vänner nu” sluddrade jag fram. ”Sen, jag ska bara visa dig…” sa han och knuffade in mig. Innan jag hann reagera hade han låst dörren och stoppat nycklarna i sin framficka. Han tryckte upp mig mot stenväggen och kysste mig…..

Hittills har jag skrivit detta brev ”nonstop”, men det är nu jag börjar få problem med att berätta. Det var samma när jag pratade med min psykolog som jag fick efter denna händelse. Jag kunde berätta tills vi kom fram till det här. Då tog det stopp. När polisen gjorde sin undersökning och ställde sina frågor så var det här det tog stopp. Jag bara grät och polisen fick tillslut ställa frågor som jag kunde svara ”Ja” eller ”Nej” på. Det var mer tidskrävande för dem att gissa sig fram på det viset. Men jag kunde bara inte formulera dom orden som behövdes. Jag klarade bara av att svara ”Ja” eller ”nej”. Men jag ska göra det nu…

Han kysste alltså mig, och allt jag kunde förmå mig att göra var att ge han en lätt liten knuff och vända bort huvudet. Han försökte igen och jag gav han samma lätta lilla knuff och vände bort huvudet. Den knuffen rubbade inte han en millimeter ens en gång. Han tog ena handen runt min midja och den andra mellan mina skulderblad och använde sitt ena ben till att fälla undan fötterna för mig. När jag tappade fotfästet fångade han upp mig och lät mig mjukt landa på golvet. Han stod framåtlutad över mig och började dra av mig mina byxor. Jag hade svarta byxor med resår i midjan, så tyvärr var det lekande lätt för honom. ”Nej nej nej” sa jag. Men han svarade inte, istället lade han sig ovanpå mig och tryckte ner min framåtlutande kropp mot stengolvet. Helt plötsligt kände jag en stötande smärta i underlivet. Han hade lyckats dragit ner sina byxor och penetrerat innan jag ens förstod vad som pågick. ”Nej nej nej” var allt jag klarade av att säga. Jag gjorde ett pinsamt försök till att knuffa bort honom genom att vifta lite med armarna och knuffa han lätt. Jag hade ingen kraft i mig, ingen ork. Det var pinsamt lätt för honom. Mitt motstånd var inte värt att kallas motstånd. Varför följde jag med han? Varför gick jag nedför trappen? Varför skrek jag inte? Varför slogs jag inte?

Hur det än var så var det över snabbt (trodde jag). Han tog sig inte många sekunder innan han började skaka, stöna och suckade djupt. Samtidigt som det äcklet kom i mig passade han på att viska saker i mitt öra som jag inte kunde förstå. Det var på hans hemspråk. Han reste sig nonchalant och knäppte byxorna och låste upp dörren och gick ut. Jag satte mig upp och tittade chockerat runt efter mina byxor när dörren öppnades igen. Det var mörkt i källarrummet vi var i. Allt jag såg ifrån ljusstrimman som kom ifrån den öppna dörren var en kraftig mansbyggnad iklädd en skjorta, som jag tyckte var blå. Jag visste direkt vad som skulle hända. Den första var mycket mindre. Han som kom in nu var mycket mycket större. Hur skulle jag klara av att knuffa bort den här om jag inte klarade av att knuffa bort den första. Med den insikten kröp jag ihop och började gråta. Jag grät när han lade sig över mig, jag grät när han satte på mig och jag grät när han kom i mig. Han sade aldrig ett ord.

När han gick hittade jag mina byxor och satte på mig dom. Jag stapplade ut genom dörren och sprang vinglades över gatan. När jag kom fram till bankomaten sjönk jag ihop och satte mig och grät. Mitt på gatan! Det var en massa folk som stannade och tittade på mig. Det fanns poliser alldeles i närheten som var där på grund av ett krogslagsmål och dom kom fram till mig. Den kvinnliga polisen frågade mig vad som hänt medan hon ledde mig därifrån. ”Jag tror att dom våldtog mig” svarade jag. Jag sade ”tror” för jag kunde inte förstå att det hänt mig.

Jag satt på polisstationen och vaggade fram och tillbaka. Dom hade ringt till min mamma och när hon kom utbrast jag ”Förlåt!”. Det kändes som om jag gjort något fel eftersom min mamma fick komma till polisstationen sent på kvällen. ”Men gumman..” var det hon svarade och kramade mig och grät. Polisen ville ha ett förhör med mig direkt, men av det förhöret minns jag idag ingenting av. Jag minns att vi åkte till lasarettet där jag fick göra en gyn-undersökning och dom samlade dna ifrån mig och tog mina kläder som bevismaterial. Allt kändes så overkligt. Dna och bevis material menar jag. Det kändes som om dom gjorde en massa krångel bara på rund av lilla mig. När det var klart skjutsade polisen hem oss. Men dom ville först att jag skulle peka ut platsen där våldtäkten ägt rum. Så jag fick kliva ur bilen i den joggingdress min mamma tagit med sig. I all hast hade hon glömt skor, så på fötterna hade jag sådana där blåa sjukhus sockeplast.

Jag vet att det första jag gjorde när jag kom hem var att duscha, och stod i en timme i skållande hett vatten och skrubbade och skrubbade. Allt efteråt är lite suddigt och förvirrat. Det var förhör efter förhör där jag hävdade ett det var en yngre servitör och barägaren. Barägaren fick sitta häktat i väntan på dna svaret. Servitören hittade dom aldrig. När dna-bevisen kom och visade att det inte var han blev jag helt trasig inombords. Om det inte var han, vem var det då?

Ett tag senare visade det sig att det var hans bror. Hans bror? Jag hade ju inte ens sett honom inne på krogen. Första gången jag såg honom var i rättsalen. Där satt han framför mig. En ful, äcklig och fet gammal 46åring som satt och hävdade genom sin tolk att han inte gjort nått olagligt. Att jag hade velat, att jag lockat honom. Det enda brott han sade sig gjort var att vara otrogen mot sin fru, och han skämdes så över att ha svikit sin fru och sina barn. Jag såg faktiskt hans dotter när jag klev ut ifrån tingsrätten. Vi bara stirrade på varandra, jag vet inte hur länge vi stod så och tittade på varandra innan det var någon som ledde bort mig. Hon var i min ålder och hon var väldigt söt.

Tack och lov var det ingen som trodde på honom. Han fick 3 år för grovt sexuellt utnyttjande. Det räknades inte som våldtäkt eftersom jag inte gjort motstånd och dom inte kunde bevisa vem det var som drogat mig. Den andra, den yngre servitören fick dom aldrig tag på. Och såvitt jag vet är han fortfarande sökt av interpol. Teorin är att han rymt tillbaka till sitt hemland.

Jag fick prata med en psykolog efter detta. Men det var inget för mig. Jag slutade där självmant efter några samtal. Det som hjälpte mig var en kompis som hade blivit utsatt för övergrepp som barn. Även fast våra upplevelser var väldigt olika fann vi stöd i varandra. En slags gemenskap.

Därför väljer jag nu att berätta min historia. För att det finns dom som förstår..."